Europeiska unionen (EU) är ett fördragsbundet samarbete mellan 27 europeiska stater. Europeiska unionen etablerades 1993 genom att samarbetet inom de europeiska gemenskaperna utvidgades genom Maastrichtfördraget. Samarbetets utveckling regleras successivt genom etablering av nya fördrag och från den 1 februari 2003 gäller det så kallade Nicefördraget.

De viktigaste institutionerna inom unionen är Europeiska unionens råd (”ministerrådet”), Europeiska kommissionen och Europaparlamentet. Kommissionen har ensam rätten att ta initiativ till ny lagstiftning, och ministerrådet beslutar om kommissionens förslag. Parlamentet har inom vissa områden rätt att fatta beslut tillsammans med ministerrådet. I Sverige sker samråd mellan regering och riksdag i EU-nämnden, där regeringen söker stöd för sina ståndpunkter inför förhandlingar i Europeiska rådet och ministerrådet.

Europeiska unionen är även tullunion med en gemensam inre marknad. EU har en egen valuta, euron, vilken även ersatt de tidigare nationella valutorna bland 13 av medlemsstaterna. Valutan regleras av den Europeiska centralbanken. Ett system att avskaffa inre gränskontroller finns också, Schengensamarbetet. En mycket stor del av unionens budget upptas av den gemensamma jordbrukspolitiken och den gemensamma fiskeripolitiken. Andra nyckelområden är den gemensamma handelspolitiken och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP).

En av målsättningarna med EU är att skapa en gränslös intern marknad i vilken EU-medborgare kan röra sig fritt för att resa, bosätta sig, arbeta eller investera utan hinder. EU:s aktiviteter sträcker sig över många områden: hälsopolitik, ekonomisk politik, utrikespolitik och försvarspolitik. Unionens kompetens varierar mellan de olika områdena, och beroende på vilket område som berörs kan samarbetet inom EU därför liknas vid en federation (penning, jordbruk, handel, miljö, ekonomi eller sociala frågor), en konfederation (inrikespolitik) eller en internationell organisation (utrikespolitik).

Sverige röstade den 13 november 1994 om ett EU-medlemskap, vilket 52,3 % av de röstande tyckte att Sverige skulle ha. Valdeltagandet var 83,3 %. Se folkomröstningen om EU-medlemskap.

I februari 2004 har EU, sett som en enskild stat, den största ekonomin i världen med en BNP på 8 447 miljarder euro. Jämförelsevis ligger USA:s BNP, världens högsta om enskilda stater räknas, på 10 450 miljarder dollar (eller 8 170 miljarder euro vid en växelkurs på 1,28 dollar per euro). Europeiska unionen fortsätter att åtnjuta ett markant handelsöverskott, till skillnad från det ökande handelsunderskottet USA upplever.

EU:s ekonomi förväntas växa under det närmsta årtiondet då fler länder väntas gå med i unionen – särskilt med tanke på att de nya staterna är fattigare än EU-snittet och BNP i dessa länder väntas öka. Däremot kommer hela unionens BNP per capita att sjunka till att börja med.

Som EU:s namnförändringar (Europeiska ekonomiska gemenskapen till Europeiska gemenskapen till Europeiska unionen) antyder, har unionen utvecklats från en huvudsakligen ekonomisk union till en alltmer politisk sådan. Denna trend framhävs av det ökande antalet policyområden som faller inom EU-behörighet: politisk makt flyttas från medlemsstaterna till EU.

Denna bild av den ökade centraliseringen balanseras i sin tur av två olika punkter.

Primärt har vissa medlemsländer en inhemsk tradition angående stark regional styrelse. Detta har lett till en ökad fokus på regionala handlingsområden och de europeiska regionerna. En kommitté (Regionkommitén) etablerades som en del av maastrichtfördraget.

Sekundärt täcker EU:s handlingsområden ett antal olika former av samarbete.

Autonomt (självstyrande) beslutsfattande: Medlemsländer har gett Europeiska kommissionen makten att utfärda beslut i vissa områden såsom konkurrenspolitik, kontroll av statligt stöd och liberalisering.
Harmonisering: Medlemsländernas lagar är harmoniserade gentemot varandra genom EU:s lagstiftande processer, vilket inkluderar Europeiska kommissionen, Europaparlamentet och Ministerrådet. Resultatet av detta blir att EU-rätten är starkt närvarande i medlemsländernas system.
Kooperation: Medlemsländer möts i Ministerrådet där de kommer överens om kooperation och koordinering av deras lokala policies.

Spänningarna mellan EU och nationell (eller lokal) behörighet har funnits hela tiden under EU:s utveckling. (Se även euroskeptisism.)

Alla presumtiva medlemmar måste anta viss lagstiftning för att få den lokala lagen att anpassa sig till den europeiska lagramen, känd som Acquis Communautaire. (Se även Europeiska frihandelsorganisationen (EFTA), Europas ekonomiska område och Enat europeiskt luftrum.)

Frihandel med varor och tjänster inom medlemsländerna
En gemensam konkurrenspolitik för att kontrollera konkurrenshämmande aktiviteter från bolag genom antitrustlagar och kontroll av bolagsfusioner.
Schengenavtalet tillät avskaffande av interna gränskontroller och utjämning av externa kontroller mellan medlemsländerna med undantag för Storbritannien och Irland, som är med i EU men inte öppnat gränserna, och Island och Norge, som inte är med i EU men har öppnat gränserna.
Frihet för medborgare i medlemsländerna att bo och arbeta överallt inom EU, förutsatt att de kan försörja sig själva.
Frihet att flytta kapital mellan medlemsländer.
Utjämning av regler, bolagslag och varumärkesregistreringar.
En valuta, euro (förutom Storbritannien och Danmark som har fått göra undantag från den regeln). Sverige och de länder som blev medlemmar år 2004 har ännu inte infört den gemensamma valutan.
En stor likriktning av miljöpolitiken i unionen
Gemensamma fiskeripolitiken och Gemensamma jordbrukspolitken
Gemensamt indirekt skattesystem (moms) och gemensamma förtullningskostnader och -avgifter på olika produkter.
Finansiering till missgynnade regioner (struktur- och sammanhållnignsfinasiering)
Finansiering till forskning